leahpeah

Min miljö gör mig stressad. Jag har tänkt på det. Jag klarar inte av människor som är rastlösa och för oljud, eller diskussioner som har något med plugg och betyg att göra. Jag pallar inte det. Känner hur magsåren kommer direkt, försöker istället då bara fokusera på mig själv. Intala mig att det går bra, fast det sliter i hjärtat. Höjer volymen på musiken som spelas. Å jag hatar när folk känner sig tvungna, pliktskyldiga att finnas till hands. Gör bara så att magsåren växer. Äter smärtstillande än, det onda ger sig inte. Jag måste ta det lugnt sa doktorn, jag måste ta det lugnt. Vill bara gråta ut allt ont så det inte existerar längre.

Jag har märkt en till sak med mig själv. Jag orkar inte längre, jag klarar inte av att hantera situationer.
♦ Om ingen ger respons eller inte hör mig, upprepar jag det inte. Jag hatar att tvingas överrösta alla andra för att få höras, och det känns inte som något jag ska behöva acceptera.
♦ Jag klarar inte av argumenterande diskussioner, får hjärtklappning och blir arg när ingen kan förstå mitt argument eller resptekterar det.
♦ Om ingen förstår mig, just MIG, utan att dra in någon annan i det, eller får svar genom negativ respons som "men då vet du inte vad som hänt mig...", "sluta tänk så mycket på dig själv" eller som"du vet att du alltid löser det", blir jag sjukt ledsen och känner mig förödmjukad av anledning att det känns som att jag gör fel.. Och då orkar jag inte längre försvara mig själv utan uttrycker det med korta svar, så som "visst" eller byter samtals ämne och spacklar ihop den där sprickan.